... besökare på denna blogg.

Stackars vilsna, törstande surfare.
Denna öde blogg är som en gäckande hägring.
När man väl surfat in märker man att här inget händer och allt som hittas är bara samma gamla damm.
Och länkarna är som kryptiska vägskyltar, utan klara anvisningar på var en ensam surfares själ kan hitta näring för resan.

Okej, detta blev lite skumt.

2 veckor kvar.
6 skoldagar kvar.
4 repetitioner kvar.
1 premiär kvar.

Deni, I'm gonna miss you...

jk.

Kära dagbok,

Jag beklagar att jag övergav dig.
Det blev helt enkelt för mycket att göra, och så har jag inte haft så mycket tid framför datorn längre. Jag har jobbat mycket och umgåtts med vänner istället.

Jag kan säga dig så mycket att föreställningen gick bra.
Vi fick fulla poäng hela bunten av lärarkollegiet, och de bad oss fortsätta spela men jag orkade helt enkelt inte. För mig fick det räcka, det var en stressig process.

Hade ju tänkt skriva om arbetet men tiden och orken räckte inte.
Får försöka skriva ner mina erfarenheter och funderingar senare.

Jag har nu 3 veckor kvar här, sedan återvänder jag till Finland.
Har varit ett intressant och berikande år.
Men jag längtar nog också tillbaka till vänner och familj.

Men en del av Berlin kommer nog väl alltid att finnas kvar i hjärtat.
Som de många coola barerna. Och bagerierna med hyfsade priser.
Och fin kollektiv trafik. Och en allmänt avslappnad stämning.
Och den tidiga våren och sommaren och stämningen i parkerna.
Och några väldigt kära vänner som jag kommer att sakna väldigt mycket.

Får se om jag får nånting skrivet ännu här innan rubriken blir inaktuell.
Det är knappast så viktigt längre.
Denna blogg behövde jag när jag kände mig ensam.
Det har jag inte gjort på länge och det är ju en bra sak, inte sant?

Alles Gute, auf wiederhören!
jk.

Hade Lasse på besök diese Wochenende  - ytterst gemütlich!
Synd att jag var ganska upptagen på lördag med rep å dylikt, det blev alltför kurtz.
Aber lite diskussion om Konsten, Kvaliteten och Samhället hann vi dock med.
Har saknat sådant.

Andra verkliga repetitionsdagen idag.
Var inte särskilt förberedd, så det kunde ha gått bättre.
Men skådisarna var aktiva och vi hade många bra diskussioner.
Snart måste vi dock börja skapa nån sorts berättelse av det hela och börja jobba på scenen. Diskussionerna är bra men en pjäs blir det inte av endast detta.

I skolans nya programblad står det:

Gertrude Stein: Zarte Knöpfe
regie: Jesper Karlsson
Gertrude Steins kubistische Meisterwerk gilt als schwierigste Schrift einer sehr schwierigen Autorin. Niemand soll sagen, wir hätten nicht gewarnt!

På svenska alltså:
Gertrude Steins kubistiska mästerverk anses vara bland de mest utmanande texterna av en mycket utmanande författare. Ingen kan påstå att vi inte har varnat er!

Ja, alltså utom jag då.
Ingen varnade mig då jag skrev mig in mig i detta knäppgöksbo...

Nu kom vi äntligen igång (Lördag 26.2).
Lade korten på bordet, sade att jag inte kan dra lasset ensam och att ifall någon av skådisarna inte hade lust eller energi att satsa 100% så kunde de lika gärna dra sig ur med en gång så jag kunde hitta ersättare.

Efter kort betänkande meddelade alla att de ville vara med och satsa.
Därefter hade vi en schysst repetition.

Okej, så första dagen sket sig.
Skådespelare P dök aldrig upp.
Skyller väl på premiären han har på fredag, men trots det... skitstil att inte meddela.

Arbetsmoralen verkar överlag dålig på skolan just nu.
Resursbristen har tärt på strukturen och tidsplaneringen blir kaotisk,
vilket i tur tär på elevernas förtroende.
Besvärligt.

Nåjo, jag skall försöka ha överseende denna gång.
Inte är jag heller perfekt - visst har jag missat viktiga repetitioner nu och då.
Säkert en bra läxa att lära sig; såhär kan det kännas för dom som är på plats.

Men missar han en till repetition utan att meddela tänker jag se mig om efter en annan skådis. Jävla divor står jag inte ut med. Inte i denna produktion.
Inte med denna tidtabell.

Snackade med skådespelare N och T om konceptet. De verkade i alla fall positiva.
Måste försöka skapa känslan av en skild grej, nånting utanför skolan, för att höja motivationen. Än så länge tror jag att de tror att jag vet vad jag håller på med... 

Blev det en komplicerad mening?

Lite nervös.
Första repetitionen imorgon kl. 12.00.

Va fan ska jag säga?
Hur ska jag få skådisarna att lita på mig?
Tänk om de ser igenom, fattar att jag inte har en aning om nånting?
Tänk om jag är hopplöst misslyckad som regissör?
Tänk om alla mina idéer är totalt idiotiska?

Usch.
Sitter och går igenom gamla improvisationslekar för att ha nånting att börja med.

Borde man börja med avslappningsövningar eller energihöjande lekar?
Borde man lägga alla korten på bordet och berätta allting man har funderat på?
Eller borde skådisarna få upptäcka själva, hitta på egna idéer?

Herregud, jag kommer inte att sova en blund.
Lyckligtvis börjar skolan redan 8.00 imorgon,
så jag behöver inte sitta hemma & grubbla alltför länge.

Borde jag föra arbetsdagbok här online eller privat?

Wish me luck!

P.S.
Kolla in Jannes bilder från Häxjesus spelning på Nosturi. Suveränt!
Kanske man borde bli rockmusiker istället, det ser så coolt ut.

I tre månader var Deni utan lägenhet.
Hon bodde i sin bil eller på soffan hos olika kompisar.
Att hitta lägenhet är inte alltid lätt ens i Berlin, speciellt om man är fattig och kräsen.

I december fick hon äntligen ett billigt hyreskontrakt i Stokower, öst Berlin.
För en vecka sedan fick hon sista grejerna inflyttade, och på fredag kunde hon göra en adress-anmälan hos myndigheterna i Berlin.

Samma natt brann hennes lägenhet upp.
Jag skämtar inte, jag såg stället.
Medan hon var ute på nattklubb för att fira brann stället upp.
Inga grannar märkte, ingen röklukt i trappan.
Men hettan har smält hennes väskor och spräckt fönstret.
Hade hon kommit hem på småtimmarna hade hon antagligen blivit bränd av eldvågen då hon öppnat dörren och släppt in syre.
Deni hade tur.

Så nu är Deni hemlös igen.
Stackars tursamma Deni.
 

Som Arne Anka konstaterar:
"Det går bra att sjunga så länge libidon spirar.
När klockorna klämtar är det ingen jäkel som ens orkar masturbera..."
(fritt memorerat)

Veckoslutet började redan på onsdag, eftersom torsdagens lektioner inhiberades.
Onsdag kväll och torsdagen tillbringades i gott sällskap hos en kompis i Kreutzberg.
Detaljer tänker jag inte gå in på, då det inte går att kontrollera åldersgränsen på denna blogg.

Nu lite jobb, sedan eventuellt ut igen.
Jag lär ha mitt namn på gästlistan till nån fancy nattklubb vid Alexanderplatz.
Urk, hur ska man orka?